Min kristna uppväxt del 1

 

 

Min mamma har berättat vi något tillfälle att, när jag var liten så kunde jag sitta i timmar och leka med mina fingrar.

Detta var nog ganska så skönt för mina föräldrar då min storebror tog mycket plats. Han var ganska så avundsjuk på mig då han inte förstod varför jag var så annorlunda än honom. Detta var ganska så framträdande då hans sätt att vara ofta gav negativ respons från omgivningen som i sin tur inte förstod sig på honom.

Jag undkom mycket av det han fick uppleva. Långt senare har han förklarat, att det var för att han fick ta alla smällar då han var äldst och banade vägen genom mina föräldrars brister i barnuppfostran. Han var då väldigt influerad i sitt tankesätt av psykologin så som den såg ut på 80-talet.

 

 

Naturligtvis var det inte så enkelt. Dels var vi väldigt olika inombords, detta går inte enbart att skylla på omständigheterna runt vår uppväxt. Förklaringen ligger i att, vi är så mycket mer än vårt nuvarande liv. Vi och vårt liv är summan av ett väldigt komplext orsaksförhållande (karma) som inbegriper, att vi är själar som fötts in i denna världen många gånger.

 

 

Vi är så intrasslade i allt som vi gjort och varit i tidigare liv, vilket leder till, att om vi vill frigöra oss och utveckla kontakten med våran själsliga sida, måste ha hjälp av någon som redan är frigjord, frikopplad och lever med sitt medvetande kopplat till sin själ. En Gnostiker.

Vi kan jämföra det med familjeterapi. Familjen är fast i ett destruktivt mönster och kanske varken ser eller kan ta sig ur situationen hur den än försöker. En duktig familjeterapeut kan se och påvisa vad som pågår i familjen, komma med lösningar, då terapeuten inte är med i dramat utan står utanför.

Samma är det med en Gnostiker, han är i denna världen men inte av denna världen.

 

 

Tillbaka till mig då, kanske hade jag fått någon bokstavskombination om det hade varit uppfunnit då jag var liten. Nu lyckades jag undkomma de värsta nedslagen och behöll en sorts skör kontakt med min intuitiva sida. Att kalla det min själsliga sida är kanske att ta i, men på något sätt så fanns det en magisk sida inom mig, som talade till mig i tystnaden, i frånvaron av världen utanför.

 

 
Denna sköra och mjuka sida som jag satt i när jag gick in i mina lekar, överlevde också till viss del när jag gick in i vuxenvärlden. Den är på något sätt kopplad till att vara i balans, att sitta i den utan några krav från världen utanför. Denna magiska sida är den som konstnären doppar sin pensel i, eller vetenskapsmannen som drömmer lösningen på ett problem.

 

 
Om vi tänker oss konsten och vetenskapen i samklang med själen, uttrycka sin fullständiga sammansmältning i skapelsen av ett samhälle, det vackraste som kan upplevas genom materien. Kanske är det detta som är meningen med skapelsen, att ta sig så långt det går ner i den grövsta materien och med hjälp av denna kunskap som detta skapar, skapa ett samhälle som uttrycker de principer som är det innersta av allt, andligt ljus.

 

 

 

 
 

 

Kommentera här: