När vi är små så är tiden magisk. Den fungera helt annorlunda, allra helst innan vi börjar skolan. En aktivitet jag brukade ägna mig åt var att titta i fotoalbum. Jag hade inge krav där hemma, min mamma städade och kallade när det var dags för middag. Annars så förflöt mina dagar ofta med att jag levde i en magisk värld där leken var det viktigaste.

Fotoalbumen då, som innehöll äldre bilder på min mamma och pappa, deras liv i yngre dagar och så fanns det en hel del bilder på mig i olika åldrar. Det var mest dessa jag ägnade tid åt. Väldigt mycket tid. Detta gjorde att jag kunde minnas händelserna och vad jag hade tänkt och känt.

Jag kan inte helt svära på att tankarna är en omtolkning som jag gjorde då när jag satt där och försvann in i bildernas värld. Men jag är övertygad om att vi som spädbarn förstår vad de runt om oss gör och säger. Jag menar att vi redan är något som spädbarn, vi är återinkarnerade själar. Jag ryser när jag tänker på att det fanns en tid då man opererade på spädbarn utan bedövning, man trodde att de inte hade någon känsel, jag kan tänka att efter en sådan behandling var det nog mycket som fick stängas av inom barnet för att överleva den smärtan, och av att ha så avstängda människor omkring sig.

 

Det första bilden som jag med säkerhet minns är den ovan på min bror, min farmor och mig. Jag är två månader och det är min mamma som har tagit den. Min mamma gick iväg, kanske på ett kortare ärende, i alla fall så lade min Farmor mig på sängen och gick sedan in med min bror i rummet bredvid. Min bror ville inte lämna mig där själv på sängen men övertalades av min Farmor att det var ingen fara. Själv tyckte jag det var skönt när jag blev ensam och kunde titta in i den bonaden som ni kan se på väggen bakom. Jag var fascinerad av alla de mönster och färger den innehöll.

 

En annan händelse som inte har så mycket med fotoalbumen att gör men berör ändå minnet.

Var är minnet någonstans? Är det lagrat i vårt fysiska kött eller kanske det är lagrat ”magnetiskt” i en subtil energikropp som omsluter vår fysiska kropp?

 

 

 Vilken ålder denna händelse utspelar sig vet jag inte men jag har fortfarande inte börjat skolan. Den utspelar sig vid vår kolonistuga som vi hade då. Jag satt och grävde upp några oskyldiga myrors bo i sanden. Jag blev fascinerad av att deras gångar gick djupare och djupare ner. Efter en stund så kom jag ner till myräggen som jag började trycka sönder, jag tror att jag tog död på myror också. När jag satt där som det oskylda barn jag var, så var det helt plötsligt någon form av kraft som la sig i. Jag säger kraft för jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag kan inte säga att det var mitt samvete, utan någonting utanför mig fick mig att känna att detta var fel.

 Jag har funderat på det som vuxen och tänkt i banor som, var det myrornas grupp-själ som gick in och kunde förmedla sig till mig då jag var ett litet och öppet barn? I alla fall så var det något som jag inte hade varit med om tidigare och jag slutade naturligtvis direkt med mitt dödande. Jag tänkte att detta måste jag berätta för mamma som var där inne i stugan så jag reser mig upp och börjar skutta in, på vägen in börjar jag skämmas för att berätta om dödandet, och så tappar jag hela minnet som jag hade om vad den förmedlingen eller vad jag ska kalla det. Det som var kvar är det som jag minns nu, en diffus bild och en lite skamlig känsla.

 

 

Lärjungarna sade till Jesus:

"Säg oss vad himmelriket liknar."

Han sade till dem:

"Det liknar ett senapskorn, mindre än alla frön. Men när det

faller på marken som bearbetas, utsänder det en stor gren

och blir ett hägn för himlens fåglar."

Thomasevangeliet