Jag tror att jag var runt 10-11 år då jag och min bästa kompis Peter skulle åka på ett läger som pingstkyrkan anordnade. Min kompis föräldrar var dock inte kristna men tyckte nog det var bra ändå även om de både rökte och drack sprit. Jag tyckte det var roligt att komma iväg på äventyr även om det var kyrkan som anordnade det hela. Var detta läger låg någonstans har jag ingen aning om men jag tror att de hyrde någon scoutgård med tanke på hur miljön såg ut. Det låg mitt i skogen med en sjö en bit där ifrån.
På denna resa var det planerat att vi skulle introduceras i hur det går till att tala i tungor. Detta var ett begrepp som inte på något sätt var främmande för mig då jag varit med på möten i pingstkyrkan där detta förekom ganska så ofta. När detta inträffade så var det ibland planerat att bönen i slutet av mötet skulle vara längre och ibland så var det så att slutbönen drog liksom iväg till att förvandlas till ett maraton i mina ögon.
Att sitta i kyrkan var alltid en långdragen process även om jag satt inne i min egen lilla värld så hade jag inte mina leksaker eller min ensamhet som jag tyckte så mycket om. Jag kände mig mest fångad, ungefär som i skolan, något som skulle genomlidas för att jag sedan äntligen skulle få hålla på med mitt.
När det då blev dessa maraton som aldrig tog slut i så stod folk ofta upp och många bad högt eller rättare sagt de flesta bad ganska så ljudligt då de drogs med i stämningen. En dels bön gick över till det som kallas att tala i tungor. Det kunde ibland vara så att det nästan skreks ut. Jag var van men så här i efterhand så lät det ungefär som gibberish. Jag har ett svagt minne att min moster har berättat att det fanns någon som hade talat i ett för de själva okänt språk men det hade blivit identifierat som Burundi (kirundi?)
Att tala i tungor påminner lite om naturfolk som går i trans, om lite mer sansat i pingstkyrkan. Jag tror inte att så många inne i kyrkan blev överskuggade av Guds ande utan det handlade nog mer om självsuggestion. Jag tror i och för sig att vi kan inspireras av den andliga energin, det är detta som kan ske när någon agerar medium för den andliga världen. Detta tror jag sträcker sig från att förmedla information från någon död person och hela vägen till att ha en direkt inre kontakt med den andliga världen, som en andlig mästare. Denna gradskillnad handlar om vårt medvetandes utveckling och hårt inre arbete.
Tillbaka till lägret då, vi skulle alltså lära oss tala i tungor. Det gjordes genom förklaringar och diskussioner men också genom olidligt långa böne-maraton. Det finns mycket visdom ”gömt” i bibeln men denna gnostiska kunskap visste jag inget om då och även om kristnas tolkning behövs revideras så lär man sig att behandla andra människor väl, och många kristna gör det vill jag tillägga. Min kompis som under bönen fick ord till sig försökte exalterad komma ihåg dem och återge dem för mig efteråt när vi var tillbaka på vårt rum. Jag minns att han senare berättade för sina föräldrar som argumenterade mot det hela med en viss oro i blicken.
På området så fanns där en minigolfbana, alltså en bana inget mer. Den var rak och ca 6, 7 meter lång med två klubbor och en boll vilket jag och Peter brukade stå och slå med fram till frukosten. Där fanns en annan pojke som också ville vara med men tråkiga som vi var så lät vi honom inte slå så länge vi använde klubborna. När jag kom ut på morgonen sista dagen så stod han där och hade tagit banan till mitt förtret. Han sa till mig att jag kunde få banan om jag slog i bollen på ett slag.
Jag antog utmaningen och slog ett slag på golfbollen som gick rakt ner i hålet. Vi blev båda ganska så paffa. Han gav mig banan utan att se det minsta besviken ut.
